Johannes (även känd som Johannes Uppenbararen, Johannes den gudomlige eller Johannes teologen) var medlem av Jesu Kristi inre krets (De tolv apostlarna). Romarriket ansåg de tidiga kristna som en konstig kult och erkändes som besvärliga individer och potentiella problem för imperiet. Under 1:a århundradet, när romarna styrdes av Domitianus, förföljdes flera av Kristi efterföljare och förvisades till ön Patmos.[1] Utvisning under denna tidsperiod var ett vanligt straff för brott som att utöva magi och/eller astrologi. För det romerska imperiet var profetior ett identiskt brott oavsett om det var hedniskt, kristet eller judiskt, eftersom romarna såg det som ett hot mot deras makt. Av denna anledning sändes Johannes, bland otaliga andra, till Patmos för att avtjäna sitt fängelsestraff under de svåra förhållandena på den lilla och klippiga ön.

På denna ö fick Johannes visioner om jordens sista dagar, där han bevittnade förstörelsen av den gamla jorden och skapandet av den nya jorden, när den heliga staden Jerusalem kom ner från himlen.[2] Grottan blev en tillflyktsort för honom och hans trogna lärjunge och skriftlärde Prochorus som också hade blivit landsförvisad. Det har berättats i kristen tradition att klippan inuti grottan strimlades, och genom tre smala öppningar, som symboliserade den heliga treenigheten, [3] hörde han en hög röst i sitt huvud som instruerade honom att skriva ner vad han såg i en bok och skicka den till de sju kyrkorna.[4] Platsen på ön där han tog emot och skrev ner dessa visioner blev känd som Apokalypsens grotta för att beteckna händelsen med världens ände, och han sammanställde sina skrifter till vad som blev känt som Uppenbarelseboken i Bibeln.[5][6]