Barabar Hill Caves (Hindi बराबर, Barābar) är de äldsta bevarade stenhuggna grottorna i Indien, med anor från Mauryariket (322–185 f.Kr.), några med Ashokan-inskriptioner, belägna i Makhdumpur-regionen i Jehanabad-distriktet, Bihar, Indien, 24 km (15 mi) norr om Gaya.

Dessa grottor ligger i Barabars tvillingkullar (fyra grottor) och Nagarjuni (tre grottor); Grottorna i den 1,6 km (0,99 mi) avlägsna Nagarjuni Hill pekas ibland ut som Nagarjuni-grottorna. Dessa stenhuggna kammare bär dedikationsinskriptioner i namnet "King Piyadasi" för Barabar-gruppen, och "Devanampiya Dasaratha" för Nagarjuni-gruppen, tänkt att gå tillbaka till 300-talet f.Kr. under Maurya-perioden, och motsvara resp. Ashoka (regerade 273–232 f.v.t.) och hans barnbarn, Dasharatha Maurya.

Den skulpturerade omgivningen till ingången till Lomas Rishi-grottan är den tidigaste överlevnaden av den ogee-formade "chaitya-bågen" eller chandrashala som skulle vara ett viktigt inslag i indisk stenhuggen arkitektur och skulptural dekoration i århundraden. Formen var helt klart en reproduktion i sten av byggnader i trä och andra växtmaterial.

Grottorna användes av asketer från Ajivika-sekten, grundad av Makkhali Gosala, en samtida med Gautama Buddha, buddhismens grundare , och av Mahavira, jainismens sista och 24:e Tirthankara. Ajivikas hade många likheter med buddhismen såväl som jainismen. På platsen finns också flera stenhuggna buddhistiska och hinduiska skulpturer och inskriptioner från senare perioder.

De flesta grottorna i Barabar består av två kammare, uthuggna helt i granit, med en mycket polerad inre yta, "Mauryan polish" finns också på skulpturer och spännande ekoeffekter.

Grottorna presenterades – belägna i en fiktiv Marabar – i boken A Passage to India av den engelska författaren E. M. Forster. Dessa visades också i boken The Mahabharata Secret av den indiske författaren Christopher C. Doyle.