Urverket blev färdigt 1854, men tornet var inte helt färdigbyggt förrän fyra år senare (1858). Den 7 september 1859 började tornuret användas.

Tornuret har visat sig vara mycket pålitligt under åren, både vad gäller tidvisning och hållbarhet. En enda gång sedan 1856 har klockan lagt av helt, det skedde 1976. Kvartsklockorna lade av sent i april 2004 men reparerades igen den 9 maj samma år.[källa behövs]

Denna precision har åstadkommits tack vare urets tillverkare, advokaten och amatörkännaren av urverk (amatörhorologisten) Edmund Beckett Denison (sedermera Lord Grimthorpe). Urverkets mekanism skapades efter Denisons ritningar av urmakaren Edward John Dent, och blev färdigt före själva tornet, så Denison hade möjlighet att experimentera. Denison uppfann då en trearmad spärrhake, som skapar en bra övergång mellan pendel och urverk.

Urverkets pendel befinner sig i en låda under rummet med urverket. Lådan är skyddad från väder och vind, såsom snö, is, blåst men även från duvor och andra fåglar med mera. Och trots att snö, is, duvor med mera kan sätta sig på urets visare visar uret tiden anmärkningsvärt exakt (pendeln kan justeras inne i lådan). Det engelska idiomet putting a penny on, som betyder ’sakta ner’, kommer från en metod att fininställa bland annat Big Bens pendel. Pendeln har en liten stapel av gamla brittiska enpennymynt, och genom att ta bort eller lägga till mynt ändras pendelns längd och tyngdpunkt och därmed hur fort pendeln svänger. Genom att lägga till en penny ändras tornurets fart med 2/5 av en sekund per dag.

Big Bens urverk fungerade felfritt genom hela blitzen. Big Ben har även överlevt andra världskriget under åren 1939–1945. Under dessa år har Big Ben fortfarande tickat trots allt besvär.