Det äldsta kända dokumentet som berör Runö är daterat den 28 juli 1341, då biskop Johannes av Kurland i ett brev gav Runöborna rätt att "besitta sin egendom efter Sveriges rätt". Runöborna åtnjöt under lång tid stor autonomitet och det statsskick, d.v.s. den organisation för beslutande, som fanns på ön liknade det som tidigare fanns i Sverige.

Kulturen, eller odlingen som runöborna föredrar att kalla den, var gammal och ålderdomlig. Jordbruket likaså. Alla runöbor bar folkdräkt, även till vardags. Några av odlingens särdrag var att historieberättandet, liksom i flera fornnordiska odlingar, var högt skattat och utvecklat. Bland männen var det berättelser (runska: jutto) från säljakter (runska: vikarjutto) som oftast berättades och broderades ut.

Klädedräkten, folkdräkten, var inte bara en dräkt, utan en garderob av olika klädesplagg att användas vid olika tillfällen och högtider men också för olika stadier i livscykeln. Allt från kolten som småbarn hade, ogifta kvinnors huvudbonad och gifta kvinnors huvudbonad. Runöborna nöjde sig inte med att ha en klädkammare för sin rika folkdräkt utan varje gård hade ett speciellt hus (kle-er-huse) där kläderna förvarades och vårdades. Dräkten hade särskilda mönster och färger.

Ett annat särdrag var den sociala sammanflätningen. Allt arbete utfördes i lag. Lagen var olika sammansatta för olika ändamål. Så var några gårdar i lag under säljakten. Dessa gårdar var i lag med andra gårdar för att dela bastu och återigen med andra gårdar för andra ändamål. På så sätt fick man ett starkt socialt sammanflätat samhälle och undvek segregation och gruppbildningar eftersom grupperna eller lagen varierade; "alla var i lag med alla". Över tiden ändrades även de olika lagens sammansättning för de olika ändamålen.

Som i andra samhällen som genomsyrats av lutherska värderingar var pliktkänslan stark på Runö, att bidra till samhället och till gruppens bästa. Landskapet, det högsta beslutande organet, hade ett avgörande inflytande i de flesta frågor om vad som skedde på ön. Till skillnad från moderna västerländska samhällen där "individens frihet" i allt högre grad betonas var lagar och regler ofta till för att förhindra att individen genom sitt handlande skadade andra eller samhället och att man inte gjorde saker som begränsade andra människor möjligheter. Exempelvis så reglerade landskapet hur många djur varje gård fick ha, hur många grisar, hur många kor, hur många höns etc.

Under senare tid, efter det att runöborna konverterat till luthersk protestantism präglades värderingar och tolkningar av de omfattande regler och lagar som tillämpades på ön, av luthersk kristen tro. Martin Luthers lilla katekes utgjorde en grundläggande källa till hur dessa lagar och regler skulle tolkas men också till vägledning för var och en i vardagslivet och i umgänget med andra människor.

Runöborna hade troligtvis befolkat ön sedan tidig medeltid, eller ännu tidigare, och talade en mycket ålderdomlig fornnordisk dialekt kallad "runsk".

Sedan mellankrigstiden (1922) har Runö varit en del av Estland. Hela öns befolkning talade runska (runömål) fram till den 4 augusti 1944, då de flesta av öns invånare flydde över till Sverige undan de sovjetiska trupperna.