San Marino är den enda kvarvarande av de stadsstater som fanns i Italien under medeltiden. Enligt traditionen uppstod staten under 300-talet ur en kristen bosättning, som flytt till platsen med helgonet Marinus i spetsen undan förföljelserna beordrade av kejsar Diocletianus.[1] I själva verket kan Marinus ha levt någon gång mellan år 500 och 700.[2] Ett Castellum Sancti Marini omtalas år 885. Landet har nästan helt utan avbrott lyckats upprätthålla en hög grad av självständighet genom århundradena, en faktor är det svårtillgängliga läget. Självständigheten hotades i början av den nya tiden av påvemakten, som emellertid erkände Kyrkostaten San Marinos självständighet år 1631.[1]

När kejsar Napoleon I erövrade Italien kom San Marino under franskt beskydd. År 1815, efter Napoleons fall, återupprättades Kyrkostaten under Wienkongressen. Den lokale ledaren hävdade dock San Marinos fulla oberoende trots att romersk-katolska kyrkan ville bevara sitt inflytande över landet. En konflikt uppstod som varade fram till 1861, vid konungariket Italiens bildande, då ett vänskapsavtal upprättades mellan den nya italienska staten och San Marino, som därmed lyckades bevara sin självständighet. Under andra världskriget var San Marino neutralt och kom att bli en fristad för tusentals italienska judar. Trots sin neutralitet utsattes landet för ett antal bombangrepp, något som landet senare kompenserades för.

Med undantag av att man numera har demokratiska val med allmän och lika rösträtt har styrelseskicket inte förändrats nämnvärt sedan 1240-talet.[1] Den lagstiftande makten ligger hos parlamentet (se nedan).