Torrfisk

Torrfisk eller torkad fisk, också stockfisk, är osaltad fisk som torkas naturligt av sol och vind på torkställningar (stockar). Att torka mat är den äldsta kända konserveringsmetoden och torkad fisk håller i flera år. Metoden är även billig vilket betyder att arbetet kan utföras av fiskaren själv vilket gör att fisken enklare transporteras till marknaden. Torkning av fisk är i Norge en gammal tradition. Ordet torsk kommer från det gammalnorska turskr som betyder torrfisk.

För att torka fisk är det lämpligt att använda en relativt mager fisksort. Feta fiskar är mindre lämpliga, eftersom de svettas tran. Torsk är således den mest använda fisken när man producerar torrfisk. Andra fiskarter som används är till exempel gråsej, kolja, lubb och långa som dock används i mindre utsträckning. Under århundradena utvecklades i Norge flera sorters torkad fisk, till exempel boknafisk (saltad) och klippfisk (osaltad). De är båda torkade men klippfisken är dessutom pressad. Produktionen av torrfisk är enbart baserad på sol- och vindtorkning. (Skillnaderna mellan klippfisk och torrfisk är så stora att det inte går att säga att klippfisk är en variant av torrfisk. Däremot är både klippfisk och torrfisk torkad fisk.)

På medeltiden var salt dyrt. Saltning av fisk blev först vanligt förekommande på 1700-talet då man från Sydeuropa fick tag på billigt salt. Man kan göra lutfisk genom att bearbeta torrfisk eller klippfisk. Torrfisk är vanligt på Island och Norge och under en period med början på 1400-talet var torkad fisk Norges viktigaste exportvara.

Än idag är torrfisken vid sidan om olja, gas och inkomster från handelsflottan en av de viktigaste exportvarorna i Norge.