Behistuninskriften (Behistãn, även Behistun, Bisotun, Bisitun eller Bisutun, nypersiska: بیستون Bisutun ; fornpersiska: Bagaçtana, vilket betyder "Gudarnas boning") är en samling kilinskrifter och skulpturarbeten på en klippvägg i byn Behistun, nära staden Kermanshah i västra Iran. Den är för kilskriften vad Rosettastenen är för de egyptiska hieroglyferna: det viktigaste dokumentet för att dechiffrera ett förlorat skriftsystem.

Inskriptionerna omfattar tre versioner av samma text, skriven på tre olika kilskriftsspråk: fornpersiska, elamitiska och akkadiska (babylonisk-assyriska). En brittisk arméofficer, Sir Henry Rawlinson, var den första att översätta den fornpersiska kilskriften 1838. De elamitiska och babyloniska texterna översattes av Rawlinson och andra efter 1843. Babyloniskan var en senare form av akkadiska, ett semitiskt språk.

Inskriptionens text är en berättelse om den forna persiske kungen Dareios I, skriven tre gånger på tre olika skriftspråk: två språk sida vid sida, fornpersiska och elamitiska, samt babyloniska ovanför dessa två. Dareios styrde det Persiska riket från år 521 f.Kr. till 486 f.Kr. Omkring år 515 f.Kr., ordnade han, för inskriptionerna, en lång berättelse om sitt tillträde, för att skrivas in i en klippa nära den dagens samhälle Behistan, vid foten av Zagrosbergen i Iran.