Förhistoria

Indoeuropeiska stammar slog sig ner i Zagrosbergen under årtusendet före Kristus. Folkslagen kardaker, gutier, kyrtyer och meder är kända sedan omkring 2000 f. Kr. till 500 f. Kr.

Det tvistas om kurdernas etniska förfäder och bland annat görs anspråk på att de kan vara meder eller kardoucher. Den senare gruppen var ett bergsfolk som omnämns av Xenofon i sin Anabasis.[1] John W. Limbert, författare, iranist och statsvetare från Harvard University, skriver ”Trots att en del forskare avfärdat kurdernas påstående om att vara medernas ättlingar, stödjer lingvistiska och geografiska bevis deras påståenden”.

Ett historiskt bevis för påståendet är en armenisk skrift från 140 e.Kr., ett duplikat av en äldre skrift som innehåller kristna böner på sju språk och där ett av språken kallas ”Det mediska språket”. Den är skriven på det språk vi idag känner som den nordkurdiska dialekten kurmanji (ku. Kirmancî), och detta verk kan utgöra den äldsta bevarade kurdiska handlingen.

Vidare påstår orientalisten Vladimir Fedorovich Minorsky att den grundläggande samstämmigheten inom det kurdiska språket kan härledas från ett och samma språk, vilket förmodligen är medernas språk.

Ytterligare ett påstående kommer från Gernot Windfurh, fil. dr. emeritus i iranistik, som sade ”Majoriteten av de som idag talar kurdiska talade tidigare, med största sannolikhet, mediska”[2].

Emellertid är det viktigt att påpeka att sambandet mellan kurder och meder inte är någonting som är välförankrat i historisk data då moderna lingvistiska bevis har ifrågasatt den tidigare synen på att kurderna är medernas ättlingar[3][4]. Gernot Windfuhr, professor i iranska studier, hävdar att kurderna talar ett partiskt språk med ett mediskt substratum[5]. David Neil MacKenzie, en auktoritet i iranska språk, anser att mederna talade ett nordvästligt iranskt språk medan kurderna talar ett sydvästligt iranskt språk. Iranisten Martin van Bruinessen argumenterar däremot att kurderna ska se mederna som deras ättlingar. Han säger att det bevis saknas för att medge sådana förbindelser med bakgrund av den långa tidsperioden mellan medernas storhetstid och kurdernas framträdande.

Herodotos berättar om ett Stormedien. Medien var vid den tiden ännu delat i en mängd av varandra oberoende små furstendömen, i vilka härskarens makt var starkt inskränkt genom en mäktig aristokrati, således med samma slags författning. Deiokes (kurdiska: Diyako), en av dessa furstar (eller "domare"), skall enligt Herodotos ha lyckats förena hela Medien under sin spira, varefter han grundlade den nya huvudstaden Ekbatana dagens Hamadan). Det är dock mer troligt att mederna enades först under hans son Fraortes (kurdiska: Frortîş).

Fraortes gjorde motstånd mot de alltför påträngande assyriska riket, men blev besegrad och dödad av Assurbanipal (omkring 630 f.Kr.). Han efterträddes av sin son, den mäktige Kyaxares (kurdiska: Keyxûsrew). I början av sin regering hade denne fått bekämpa ett nytt anfall av skytiska stammar, vilka för en tid (Herodotos uppger hela 40 år) sägs ha gjort sig till herrar i landet. Genom flera segerrika fälttåg utvidgade han sedan betydligt sitt rikes område och lyckades slutligen i förbund med den kaldeiske kungen Nabopolassar i Babylon, besegra Assyrien och i grund förstöra dess huvudstad, Nineve (612 f.Kr.). Under honom nådde det mediska väldet sin största blomstring, och det sträckte sig då över nästan hela Iran, Elam, delar av Assyrien och Armenien.

Före den arabiska erövringen och islamiseringen bekände sig de flesta kurder till de monoteistiska religionerna zoroastrism eller jezidism. I Anatolien var däremot majoritetsbefolkningen länge kristen.

Runt 900-talet e.Kr. (cirka 300 år efter islams inträde i regionen) anammade de flesta kurder islam, idag majoritetsreligion i området. Till de mest framstående kurdiska muslimerna hör den ayyubiske regenten Saladin.[6]

1900-talet Kurdiska emiratet

Då Osmanska riket föll samman åren efter första världskriget upprättade Sheik Mehmud Berzinci med kurderna i norra Irak en halvt självständig stat. Detta utvecklades till ett emirat som varade mellan september 1922 och juli 1924.

Röda Kurdistan

Röda Kurdistan (Kurdistana sor; ryska: Kurdistanskij Ujezd) var en självstyrande politisk enhet som upprättades i nuvarande Azerbajdzjan av Lenin år 1923. Röda Kurdistan blev officiell den 7 juli 1923 enligt ett beslut från en sovjetisk specialkommitté och på mark som idag inte anses tillhöra Kurdistan.

Denna politiska enhet upplöstes till slut den 8 april 1929, bara för att 30 maj året därpå återupprättas. Staden Lachîn fungerade då som autonomins huvudstad, med fler distrikt än under perioden som autonom republik under 1920-talet. Denna gång existerade autonomin två och en halv månad, innan den återigen upplöstes den 23 juli 1930.

I Lachîn trycktes och publicerades tidningen Soviet Kurdistan 1931 för första gången.[7]

Araratrepubliken

Araratrepubliken (Eller Agirîrepubliken, Komara Agiriyê; det kurdiska namnet på Ararat är Agirî) var en självutropad kurdisk stat, utropad 1927 under pågående uppror runt omkring i norra Kurdistan i östra Turkiet. Frihetsupproret leddes av Ibrahime Agha, Ferzende beg och general Ihsan Nuri Pasha.

Araratrepubliken existerade i tre års tid, till den 17 september 1930. Då slogs det kurdiska upproret ner av 66 000 turkiska soldater och 100 flygplan ur det turkiska flygvapnet. Dessa fick hjälp av ryska och persiska soldater, varefter Araratrepubliken luckrades upp och häxjakten efter de ansvariga för republiken påbörjades.

Kurdistan-republiken

Kurdistan-republiken (mer känt som 'Mahabad-republiken', som förminskning av republikens storhet och betydelse, samt av namnet 'Kurdistan') är en benämning på en kurdisk statsbildning i den kurdiska delen av västra Iran. Den upprättades under en sovjetisk ockupation av Iran och med sovjetiskt militärt stöd 1946–1947 och bär namn efter staden Mahabad. Denna räknas som den andra halvt självständiga kurdiska staten på 1900-talet, efter Araratrepubliken; den nådde dock inget erkännande av det internationella samfundet.

Statens fall berodde på att Sovjetunionens ockupation av Iran upphörde. Utlovade vapenleveranser från Sovjetunionen uteblev efter påtryckningar från Förenta staterna och andra västmakter. Till ytan var republiken 37 437 km², vilket kan jämföras med Kiruna kommun som med sina 20 715 km² utgör Sveriges största kommun.

Då Mahabadrepubliken föll flydde republikens general Mustafa Barzani, som kommit från irakiska Kurdistan, och alla hans kumpaner till dåvarande Sovjetunionen. Qazi Mohammed tillfångatogs och avrättades för landsförräderi den 30 mars 1947.

Sedan 1980-talet Kurdernas situation i Irak

Mellan 1982 och 1988 utfördes Operation Anfal (baserad på Anfal-suran i Koranen), beordrad av Saddam Hussein och ledd av hans kusin Ali Hassan al-Majid. Operationen genomfördes som ett försök att en gång för alla utrota den kurdiska befolkningen i Irak. Dock utsattes även kurder på den iranska sidan gränsen av attackerna.

Under denna period utrotades över 182 000 människor, varav många massgravar hittas än idag. Över 4 000 städer och byar jämnades med marken. Utöver de tortyrfängelsen som fanns i arabiska Irak, hade man liknande i den kurdiska norra delen av landet. Mest känd av alla är 'Amna Sûreke', där politiska fångar, familjer och anhöriga till 'separatister och motståndare till staten' samt diverse aktivister i motståndsrörelsen blev fängslade och torterade.

Den mest ökända episoden under Operation Anfal skedde den 16 mars 1988, då Irak bombade staden Halabja med diverse kemiska bomber, inklusive senapsgas och nervgas. Minst 5 000 personer dog (exklusive boskapsdjur och vilda djur), främst kvinnor och barn, men enligt överlevare tros siffran vara mycket högre än så. Än idag lider tusentals av sina skador, psykiska som fysiska, och svåra sjukdomar såsom cancer är vanligt förekommande i regionen.

Kurderna i Irak reste sig efter Kuwaitkriget och förklarade sig självständiga. När Saddam Husseins regim i Irak anföll tvingades nära två och en halv miljoner kurder på flykt. De flesta flydde till Iran och Turkiet som i någon mån bistod kurderna. Omfattningen av denna massflykt, tillsammans med oron för dess destabiliserade verkan på hela Mellanöstern, förmådde FN och en rad andra internationella aktörer att uppfatta situationen som ett hot mot internationell fred och säkerhet. Säkerhetsrådet antog därmed resolution 688 om att sända FN-trupper till norra Irak för att där etablera och övervaka en frizon.[8]

År 1992 valde kurderna ett eget parlament och en kurdisk regering för att styra i området (Kurdistans regionala regering – Hikûmetî Herêmî Kurdistan, HHK). Dock blev inte detta långlivat, och ett krig mellan de två största kurdiska partierna (PUK och PDK) bröt ut, något som ledde till att förhållandet blev ännu sämre för kurderna i Irak. Staterna Iran, Irak, Syrien och Turkiet är alla emot att en självständig kurdisk stat bildas, och på var sitt håll motarbetar de både den egna kurdiska befolkningen men också den halvt autonoma republiken i Irak.[9]

Sedan Saddam Hussein störtades år 2003 har det irakiska kurddominerade området fått ökad självbestämmanderätt. De har bland annat genomfört demokratiska val. Turkiet visade snabbt sitt tydliga missnöje över den nya situationen, och turkiska styrkor blev snabbt mobiliserade i östra Turkiet och vid turkisk-irakiska gränsen för att kurderna inte skulle våga kräva självständighet från Irak. Den senare mobiliseringen vid gränsen utökades sedan i samband med att 5 000 turkiska soldater tvingades lämna Iraks territorium efter Husseins fall. Officiellt överträds gränsen på grund av att man motarbetar den terroriststämplade organisationen PKK, vilken är stationerad i irakiska Kurdistan.

De olika kristna grupperingarna i Irak som fortfarande är under Bagdadregimens kontroll har krävt att det bildas en administrativ provins för dem, och att denna provins ska höra till norra irakiska regionen Kurdistan och under skydd av Kurdistans regionala regering. Sunniaraber från övriga delar av Irak påstås även de fly till den kurdiska regionen i norra Irak för att få skydd från de konflikter som finns i södra och mellersta Irak. Hittills påstås runt 50 000 sunniaraber ha flytt till de av HHK städerna i norra Irak. Även Ezidîkurderna, som författaren och diplomaten Ingmar Karlsson har skrivit om i sin bok "Korset och halvmånen",[10] har krävt att få tillhöra den kurdiska autonoma regionen, efter det stora terroristdåd som drabbade dem 2007.[11]

Dagens kurdiska självstyre

I norra Irak har kurderna sedan år 1991 haft självstyre. Idag utgörs regeringen av partierna PDK och PUK.[12]) Det är ett regionalt självstyre under president Massoud Barzani, son till Mustafa Barzani (omnämnd ovan i samband med Mahabadrepubliken).

Kurdernas situation i Turkiet Kurdiska personnamn får visserligen idag väljas, men det förutsätter att familjerna använder det turkiska alfabetet vilket i praktiken omöjliggör för kurder att ge sina barn kurdiska namn. Detta då många kurdiska namn innehåller de förbjudna bokstäverna Q, X och W som saknas i det turkiska alfabetet. Fortfarande finns ingen kurdisk representation i förhandlingar mellan EU och Turkiet. Den kurdiska kampen och rörelsen växer sig starkare för varje dag, och jämlikhet mellan könen och olika etniciteter är ledmotivet. Detta har vuxit fram från PKK (Kurdistans arbetarparti) och KCK (Kurdistans förenade organisationer), som är terroriststämplade av EU[13], Nato och USA[14].[källa behövs] Klansamhället och islamiseringen har påverkat det kurdiska folket på många plan, särskilt i de delar som är ockuperade av arabiska stater. Dock har jämställdhetsbilden/kulturen återigen fått blomstra i och med PKK och KCK, vilket omskrivits i internationella medier i samband med striderna mot terrororganisationen Islamiska staten i staden Kobanî i västra Kurdistan/Syrien-ockuperade Kurdistan. Där har kurdiska kvinnliga gerillasoldater, bataljoner och generaler fått ta stor plats i rapporteringarna.[15][16]