Området som utgör Sudan var bebott redan 30 000 år f.kr. Ungefär 3000 år f.kr. erövrades det som då kallades för övre Nubien av Egypten i jakt på byggmaterial och slavar.[1]

Under antiken uppstod riket Kush i norra Sudan, som då var ett mäktigt rike som hade stor handel med Egypten.[2] Mellan åren 1500 och 1000 f.kr. var Kush en egyptisk provins men senare tog Kush i stället makten över Egypten och formade landets 25:e dynasti (ca 722–655 f.Kr.).[3] Egyptens kulturella och religiösa inflytande var under perioden stark. Exempelvis lät de kushitiska kungarna bygga pyramider.[4]

I mitten av 500-talet var Nubien uppdelat i tre kungariken, och under den tiden blev dessa kristna.[5]

Muhammed Ali av Egypten erövrade Sudan år 1821 efter att en armé under ledning av hans son anfallit landet. Under den här perioden anlades också staden Khartoum.[6]

I syfte att minimera det västerländska inflytandet och upprätta en muslimsk stat startade 1891 den politiska och religiösa rörelsen Mahdistupproret under ledning av Muhammed Ahmed. Mahdistupproret besegrades dock år 1898 av Egypten och Storbritannien.[7]

Mellan åren 1899 och 1956 styrdes Sudan, kallat Anglo-egyptiska Sudan, av Egypten och Storbritannien gemensamt.[8] Anglo-egyptiska Sudan leddes av en brittisk generalguvernör samt Sudan political service.[9]

Ett anglo-egyptiskt avtal år 1953 gav Sudan inre självstyre under tre år och dessutom skulle de brittiska styrkorna dras tillbaka. Samma år hölls landets första val, vilket vanns av National Unionist Party (NUP) och partiets ledare Ismail al-Azhari. Al-Hazari bildade regering år 1954 och blev Sudans förste premiärminister.[10]

Den 1 januari 1956 blev Sudan en självständig stat.[10] Redan vid tiden för självständigheten pågick krig mellan norra och södra delen av Sudan,[11] vilket bland annat grundade sig på den skillnad som under perioden som anglo.egyptiska Sudan, gjordes mellan norra och södra delen av landet.[12]

Sudan var formellt en demokrati fram till år 1969, då militären övertog makten i en kupp[13] och Jafaar al-Niemeri behöll sedan makten fram till år 1985 då han avsattes. Under al-Niemeris tid vid makten utvecklades en hård diktatur med muslimska sharialagar. Inbördeskriget blossade åter upp år 1983. Efter att al-Niemeri avsatts hölls ett parlamentsval år 1986 som vanns av Ummah-partiet och Sadiq Al-Mahdi tillträdde som premiärminister. Efter ännu en militärkupp år 1989 avsattes premiärministern, och Omar Hassan Ahmad al-Bashir tog makten.[14]

Inbördeskriget mellan norra och södra Sudan upphörde efter fredsförhandlingar år 2005, men samtidigt som förhandlingarna pågick blossade ett nytt inbördeskrig, Darfurkonflikten, upp som kommit att handla om kontrollen över vatten, olja och resurser. Under år 2004 och 2005 var även Tchad inblandade i konflikten. År 2005 slöts ett fredsavtal och år 2007 gick FN in med sin styrka och kompletterade Afrikanska unionens styrka som redan fanns på plats.[15][14]

En folkomröstning om självständighet i Sydsudan hölls i januari 2011 och 98,83 procent röstade då för en delning.[16]

Striderna fortsatte dock och i juni 2011 pågick fortfarande strider i gränsområdet Abyei med runt 100 dödsfall.[17] Samtidigt undertecknades Dohaavtalet som garanterade regionen Darfur viss autonomi, mot att ingen folkomröstning om självständighet skulle hållas där.[15]

Den 21 juni 2011 gjordes en överenskommelse mellan de blivande grannländerna i norra och södra Sudan om att upprätta en demilitariserad zon i ett gränsområde.[18]

Under den arabiska våren spred sig protesterna till Sudan.[19] I februari 2011 greps en oppositionsledare och unga i norra Sudan genomförde ett antal protester mot stigande matpriser och brott mot mänskliga rättigheter.[20] Den 9 juli 2011 delades Sudan upp i två stater då södra delen av landet utropade sig som en självständig stat med namnet Sydsudan.[21] Efter Sydsudans frigörelse från Sudan, fortsatte dock gerillans strider mot Sudans armé i delstaterna Södra Kordofan och Blå Nilen.[22]

I april 2019 genomförde militären en kupp och tvingade president Omar al-Bashir att lämna ifrån sig makten.[23] al-Bashir hade då lett Sudan i 30 år efter att han år 1989 tagit makten i en militärkupp som avsatte den demokratiskt valde presidenten Sadiq al-Mahdi. År 1993 tillträdde al-Bashir som president. al-Bashir var efterlyst av internationella brottmålsdomstolen (ICC) misstänkt för krigsförbrytelser och folkmord i regionen Darfur.[24]

I december 2020 tog USA bort Sudan från sin lista över länder som stödjer terrorism. Som en del av avtalet hade Sudan betalat 335 miljoner dollar, då motsvarande 3 miljarder kronor, för att kompensera amerikanska offer och deras anhöriga, efter två terrordåd där hundratals personer dödades i bombattentat mot USA:s ambassader år 1998, samt en attack mot den amerikanska jagaren USS Cole utanför Jemens kust år 2000. Beslutet om att lyfta sanktionerna innebar att Sudan, som befann sig i ekonomisk kris, bland annat kunde söka internationella lån och skuldlättnader.[25] Efter att al-Bashir avsattes 2019 påbörjade landet något som var planerat att bli en övergångsperiod med blandat civilt och militärt styre fram till år 2022. Under perioden skulle landet ledas enligt en tillfällig konstitution av ett suveränitetsråd.[26] I oktober 2021 skedde dock en militärkupp och det planerade valet år 2022 flyttades fram och planerades till år 2023.[27]

Den militärjunta som tog vid i oktober 2021 leddes av general Abdel Fattahal-Burhan och general Mohamed Hamdan Dagalo vilka till en börja lovade att dela makten under en övergång mot ett demokratiskt Sudan. En maktkamp mellan de två generalerna om det militära styret urartade i våldsamheter 15 april 2023.[28]