Staty över Karl den store i klosterkyrkan

Man tror att klostret grundades omkring år 780 av biskopen i Chur[1][2], kanske på uppdrag av Karl den store[2]. Klostret uppfördes under en tid då många kloster grundades, däribland de närliggande klostren i Cazis, Mistail, Pfäfers och Mustér. Munkklostret låg längs Val Müstairpasset över Schweiziska alperna från Italien och var befäst för att göra det möjligt att kontrollera bergspasset. År 881 kom klostret helt under biskopen i Churs kontroll. Under klostrets första tid, på 800-talet, målades ett antal fresker i klosterkyrkan. Senare på 1000- och 1100-talen, genomgick klostret en andra expansionsperiod och nya målningar lades till eller målades över de gamla freskerna. Målningarna förlorades under årens lopp och återupptäcktes först under 1900-talet.

På 900-talet fick klosterkyrkan ett kyrktorn. Under utvidgningen på 1000-talet utvidgade biskopen i Chur sitt residens vid klostret. Ett vackert tornhus, en korsgång och det dubbla kapellet tillägnat Sankt Ulrich och Sankt Nikolaus uppfördes. Under expansionen dekorerades även biskopens två våningar höga residenskapell med omfattande stuckaturer och fresker[1]. Vid någon tid på 1100-talet gjordes klostret om till ett Konvent. Omvandlingen till ett nunnekloster nämns först 1167, men skedde någon gång före detta[2].

Schwabiska kriget, som var ett försök av Habsburg att försäkra sig om kontrollen över Graubünden och viktiga alpbergspass, inleddes vid konventet[3]. Den 20 januari 1499 ockuperade habsburgska trupper den kringliggande dalen och plundrade konventet. De drevs dock snart tillbaka av trupper från De tre förbunden vid slaget vid Calven. Efter anfallet, slöts ett vapenstillestånd mellan Habsburg och De tre förbunden. Detta fördrag varade dock endast ett par dagar innan konflikten mellan De tre förbundens allierade Schweiziska edsförbundet och habsburgska trupper bröt ut. Dessa anfall eskalerade till schwabiska kriget, som slutade med freden i Basel i september 1499, vilket i hög grad gav Schweiz självständighet från det Tysk-romerska riket[3].

Omkring 1500 gjordes konventkyrkan om från en enskeppig karolingisk byggnad till en treskeppig sengotisk kyrka. Kort därefter, år 1524 och 1526, försvagade Ilanzerartiklarna Churbiskopens världsliga makt och minskade det finansiella stödet till konventet. Efter detta var byggnationerna i konventet kraftigt begränsade.

I spåren efter Tridentinska kyrkomötet lät biskopen genomföra en serie reformer gällande religiöst liv från 1600 till 1614. Reformerna inkluderade vem som fick ta emot sakramenten och skapandet av ett nytt Breviarium. Andra principer, såsom kravet på allmänna sovutrymmen, släpptes under denna tid.

Genom konventets hela historia var det konflikter mellan Churbiskopen, Grå förbundet och Habsburg. Konventets andliga ledare, abbedissan, och den fysiska ledaren, fogden, utsågs ofta av en av dessa makter.