Lyckå slottsruin

Den ö som Karlskrona kom att byggas på, Trossö, användes under den danska tiden främst för jordbruk och betande. På fastlandet ett par kilometer därifrån fanns en annan, äldre stad med namnet Lyckå (på platsen för det medeltida Lyckå ligger idag Lyckeby, som nu är en stadsdel i Karlskrona). Ett par mil därifrån anlades 1599 på order av Kristian IV av Danmark staden Kristianopel (danska: Christianopel). Lyckå förlorade då sina stadsprivilegier och Lyckå slott raserades.

 Platsen för Karlskrona pekas ut av Karl XI den 19 november 1679

Blekinge blev svenskt vid Freden i Roskilde 1658. Under de följande åren utvecklade den svenska regeringen planer på att förlägga större delen av rikets flotta från Stockholmsområdet till en sydligare plats i de nyerövrade provinserna. Att Sverige ville förlägga sin örlogsflotta just här, berodde givetvis på att man ville manifestera en maktposition nära Danmark och europeiska kontinenten. Valet föll på Trossö, vars läge var strategiskt med kontrollerade förbindelser mot fastlandet och på havssidans inramande arkipelag uppfördes 1681 militära befästningar för att skydda flottbasen. Dessutom är hamnen isfri större delen av året. Fram till 1679 ägdes ön liksom de närmaste holmarna av bonden Vittus Andersson, som nu tvingades sälja sina egendomar till svenska kronan och samma år påbörjades arbetet med att förlägga större delen av flottan.

 Karlskrona omkring år 1700. Ur Suecia antiqua et hodierna. Karta över Karlskrona vid 1800-talets mitt

Den nya staden, Karlskrona stad, uppkallades efter sin grundare Karl XI samt Landskrona.[1][2] Den 10 augusti 1680[3] erhöll Karlskrona sina stadsprivilegier, medan Ronneby som tidigare förlorat sina då Kristianopel byggdes, medförde att Karlskronas handel och tillväxt ökade då många av dess invånare tvingades flytta dit. Även folk från Kristianopel strömmade till efter att deras danska stad förstörts av svenskarna. Karlskrona gynnades också av flera års tullfrihet under dess uppbyggande. Skeppsbyggare till den nya flottbasen med skeppsvarv hämtades från Österbotten och Stockholm.

År 1682 byggdes broar som förenade stadskärnan med fastlandet. Vid Amiralitetskyrkans grundande 1685 omtalades Marinens musikkår via sina föregångare Amiralitetsmusikanterna för första gången. Detta gör orkestern till landets näst äldsta kulturinstitution. Endast Kungliga Hovkapellet är äldre.

Den första stadsplanen, uppgjord 1683 av Erik Dahlbergh, Hans Wachtmeister och Carl Magnus Stuart, visar Karlskrona som en ren fästning. 1694 års plan av Erik Dahlberg, som senare kom att följas gav även plats för stadsbebyggelse.[4]

Karlskrona blev snart rikets tredje största stad, näst efter Riga i dagens Lettland och Stockholm.

Karlskrona utvecklades snabbt, men i början av 1700-talet inträdde stagnation på grund av krig och farsoter. 1701–11 dog omkring 7 000 personer då pesten drabbade staden. 1741 och 1789 drabbades staden åter av farsoter som vardera krävde 6 000 dödsoffer.[4]

När Karlskrona som en militärt sluten hamnstad sakta vittrade bort i takt med den svenska stormakten, avtog tillväxten varmed staden förlorade mycket av sin forna glans, men den har dock bevarat sin position som en stark flottbas. Att Karlskrona var tänkt som en framtida huvudstad i en stormakt märks främst i dess centrala delar där Stortorget följer dåtidens ideal för hur Europas stormaktsstäder skulle se ut. Med sin stora öppna piazzor där kyrka, rådhus och statsförvaltning ligger i torgets ytterkanter följer den barockens mönsterbild. Antalet kyrkor och statsförvaltningsborgar visar också på stadens tänkta uppgift. Det stora militärområdet och varvet påvisar att Karlskrona som rikets södra port länge ansågs vara en mycket viktig stad att försvara. Än idag bedrivs verksamhet på Karlskronavarvet. Karlskrona var alltså tänkt att överta Stockholms plats som rikets huvudstad men dessa planer realiserades aldrig.[källa behövs]

Karlskrona var dock fortfarande med sina 10 018 invånare Sveriges tredje största stad år 1766[5] och behöll denna plats fram till 1830-talet.[6] Karlskrona blev också den fjärde svenska stad som judar hade rätt att bosätta sig i mellan 1784 och 1838.[7] 1790 brann större delen av staden ned, men den återuppbyggdes snart. Även 1887 och 1909 härjades Karlskrona av större eldsvådor. 1800-talet innebar en stagnation, fram till slutet av 1800-talet industrins utveckling och järnvägens ankomst (1874 järnvägen Karlskrona-Växjö, 1889 Blekinge kustbanor, 1899 Östra Blekinge järnväg) innebar en ny uppblomstring.[5]

Under åren 1910–1949 fanns elektrisk spårvägstrafik från Amiralitetsgatan i söder till Bergåsa i norr.[8]

Administrativa tillhörigheter Här beskrivs historiken för den centrala delen av tätorten, den tidigare stadskommunen, se även Augerum och Lyckeby för historiken för de delarna

Karlskrona stad bröts 1680 ut ur Augerums socken och blev vid kommunreformen 1862 en stadskommun. Staden inkorporerade 1934 en del av Augerums socken/landskommun, inklusive det samtidigt upplösta Långö municipalsamhälle. 1952 och 1967 införlivades kringliggande socknar/landskommuner och 1971 uppgick stadskommunen i Karlskrona kommun med Karlskrona som centralort.[9] Tätorten har i norr och nordost växt ihop med Augerum i Augerums socken och Lyckeby i Lösens socken.

I kyrkligt hänseende har Karlskrona sedan 1680 hört till Karlskrona stadsförsamling. Efter sammanväxt kom Augerumsdelen att tillhöra Augerums församling och Lyckebydelen Lösens församling. Dessa två uppgick 2006 i Lyckå församling.[10]

Karlskrona ingick till 1971 i domkretsen för Karlskrona rådhusrätt. Från 1971 till 2001 ingick orten i Karlskrona domsaga och orten ingår sedan 2001 i Blekinge domsaga.[11]

Befolkningsutveckling

År 1700 bodde 10 000 invånare i staden. På grund av krig och farsoter minskade befolkningen dock under följande år, 1710–1711 dog omkring 7 000 personer i Karlskrona av pesten. 1766 fanns 10 018 invånare, och Karlskrona var då Sveriges 3:e största stad.[12] 1800 fanns här 10 166 invånare och staden var då ännu Sveriges 3:e största. 1850 var invånarantalet 14 097 och staden var då Sveriges 4:e största. 1870 fanns här 16 558 invånare, 1890 20 613 invånare, 1900 23 955 invånare, 1910 27 434 invånare, 1920 27 056 invånare[13], 1923 28 414 invånare[12], 1930 25 491 invånare, 1940 29 604 invånare, 1941 30 301 invånare, 1942 31 489 invånare.[13]

Befolkningsutvecklingen i Karlskrona 1960–2020[14][15] År Folkmängd Areal (ha) 1960 30 642 1965 31 062 1970 33 873 1975 33 414 1980 32 223 1990 30 091 2 058 1995 31 597 2 112 2000 32 077 2 128 2005 32 606 2 136 2010 35 212 2 172 2015 36 477 2 100 2020 36 904 2 138  Trefaldighetskyrkan på Stortorget Kronobageriet på Stumholmen