Bredarör, som graven kallas i folkmun, är känd för sina hällbilder som återfinns på 8 av 10 stenar i gravens hällkista. Det är inte känt vem, eller vilka, som en gång begravts här.

Graven fungerade länge som stenbrott för lokalbefolkningen. Omkring 1750 hade man genom stentäkten tagit sig så långt ned i röset att gravkistan i dess centrum påträffades. 1756 analyserades den av amatörarkeologen Nils Wessman.[1]

På stenhällarna finns det inristade figurer som föreställer bland annat människor, skepp och djur. Figurernas inramning är speciell och särskiljer graven från andra gravbilder från denna tid, till exempel Sagaholmshögen utanför Jönköping. Hästavbildningarna på stenhällar från denna tid i såväl Kivik som Sagaholm och Klinta uppvisar stor överensstämmelse med de fynd av bronshästar från samma tid som man hittat i Tågaborg och Trundholm, vilket eventuellt pekar på en enhetlig stiltradition i den äldre sydskandinaviska bronsåldern.[2] Viss forskning om bronsålderns hällristningar kopplar symbolerna till handelsresande från den tidens högkulturer i Medelhavet.[3] Den begravde torde enligt denna teori ha haft en funktion i denna långväga kontakt. En av de forskare som kopplar Kiviksgraven till långväga kontaktnätverk är Kristian Kristiansen. Denne menar att graven är en “inkörsport” för de kulturella impulserna till Norden och dagens Sverige. Ett exempel på inristade symboler i kantstenarna med långväga ursprung är stenen med dubbelyxor och lansar som anses vara påverkad av Hettitiska kungliga symboler. Mykenska drag spåras på andra stenar, genom stridsvagns-kapplöpningar, kamp med tjurar, lurblåsare och olika former av processioner.[4]

De skeppsavbildningar som återfinns på gravhällarna används av arkeologer för att datera andra skeppsbilder, till exempel ute i landskapet.[5] En relativt ny undersökning av skelettdelar funna i och utanför kistan visar emellertid att minst fyra personer, de flesta personer i tonåren, begravts i graven under olika perioder under äldre bronsålder, varför graven inte behöver vara uppförd över en person, och inte heller som ett enhetligt gravmonument.[6]