Indiens trigonometriska uppmätning

När det brittiska imperiet 1808 grundade Great Trigonometric Survey of India, för att kartlägga den indiska halvön och Himalaya, lades grunden till att hitta Mount Everest. Man startade i södra Indien och förflyttade sig successivt norrut, i takt med att mätningarna blev klara. Arbetet var mödosamt och tog lång tid. För att kunna mäta höjder så exakt som möjligt använde man 500 kg tunga teodoliter (som det krävdes 12 män för att kunna förflytta). Mätningarna kom under 1830-talet fram till Himalayas utlöpare, men Nepal var ovilligt att låta britterna att komma in i landet på grund av misstankar om politisk aggression och eventuell annektering. Flera förfrågningar från lantmätarna om att få komma in i Nepal blev avslagna.[1]

Britterna blev då tvungna att fortsätta sina observationer från Terai, en region söder om Nepal som sträcker sig parallellt med Himalaya. Förhållandena i Terai var svåra på grund av skyfall och malaria. Totalt dog tre lantmätare i malaria medan två andra tvingades avbryta sitt arbete på grund av dålig hälsa.[1]

Trots det började britterna 1847 att göra detaljerade observationer av bergen i Himalaya från observationsstationer som kunde ligga på upp till 240 kilometers avstånd. Vädret begränsade arbetet till de sista tre månaderna varje år.[1]

Identifieringen som högsta berget

I november 1847 gjorde Andrew Waugh, generaldirektör för det indiska lantmäteriverket, ett antal observationer från stationen i Sawajpore, östra Himalaya. Vid den tiden ansågs Kangchenjunga vara världens högsta berg. Han noterade ett högt berg bortom Kangchenjunga, ungefär 230 kilometer bort. John Armstrong, en av Waughs tjänstemän, såg också berget från en plats längre västerut och kallade berget för "peak b". Waugh skulle senare skriva att observationerna indikerade att berget var högre än Kangchenjunga, men med tanke på det stora avståndet skulle det behövas mätningar från ett mindre avstånd för att kunna bekräfta det. Följande år skickade Waugh en tjänsteman tillbaka till Terai för att göra närmare observationer av "peak b", men molnighet omintetgjorde alla försök.[1]

Waugh sände 1849 James Nicolson till området. Nicolson kunde göra två observationer från Jirol, på 190 kilometers avstånd. Nicolson tog sedan den största teodoliten och färdades österut. Han gjorde 30 observationer från fem olika platser, den närmaste 174 kilometer från berget.[1]

Nicolson kom tillbaka till Patna, vid Ganges, för att göra de nödvändiga beräkningarna baserade på sina observationer. Hans primärdata gav en medelhöjd av 9 200 meter (30 000 fot) för "peak b", men tog inte hänsyn till ljusbrytning, som förvanskar höjden. Beräkningarna indikerade dock att "peak b" var högre än Kangchenjunga. Nicolson ådrog sig malaria och tvingades återvända hem utan att göra klart sina beräkningar. Michael Hennessy, en av Waughs assistenter, hade börjat namnge berg efter romerska siffror, med Kangchenjunga som Peak IX, medan "peak b" fick namnet Peak XV.[1]

Under 1852 blev den indisk-bengaliske matematikern och lantmätaren Radhanath Sikdar, som var stationerad i Great Trigonometric Survey of Indias huvudkontor i Dehradun, den första att identifiera Peak XV som världens högsta berg, genom att använda trigonometriska beräkningar baserade på Nicolsons mätningar.[2] Ett officiellt kungörande att Peak XV var världens högsta berg blev fördröjt flera år då beräkningarna kontrollerades flera gånger. Waugh började arbeta med Nicolsons data under 1854 och ägnade, tillsammans med sin personal, nästan två år med beräkningar som var tvungna att hantera problem med ljusbrytning, barometertryck och temperatur över de långa avstånd som förekom vid mätningarna. I mars 1856 kungjorde han till slut sina resultat i ett brev till sin ställföreträdare i Kolkata. Kangchenjunga blev uppmätt till 28 156 fot (8 582 meter över havet), medan Peak XV blev uppmätt till 29 002 fot (8 839,8 meter över havet). Waugh avslutade brevet med att Peak XV var "med största sannolikhet världens högsta".[1] I själva verket hade Peak XV blivit uppmätt till exakt 29 000 fot (8 839,2 meter), men offentligt blivit angivet till 29 002 fot högt (8 839,8 meter). Det godtyckliga tillägget på två fot (61 centimeter) lades till för att man inte skulle få uppfattningen att man hade avrundat till närmaste tusental.[3]

Namngivningen

Med höjden fastställd var bergets namngivning nästa uppgift. Medan den officiella brittiska policyn för karteringen av Indien var att de inhemska namnen skulle bevaras om det var möjligt (exempelvis som Kangchenjunga och Dhaulagiri), menade Waugh att man inte kunde hitta något utbrett lokalt namn på berget. Waughs försök att hitta något lokalt namn hämmades av att Nepal och Tibet var stängda för utlänningar på den tiden. Många lokala namn fanns, men det kanske mest kända namnet var det som Tibet använt i flera hundra år, Chomolungma. Namnet Chomolungma hade redan använts på en karta som publicerades i Paris 1733 av den franske geografen D'Anville. Waugh hävdade likväl att det skulle bli svårt att välja ett namn bland de många som gick att finna. Slutligen tog han beslutet att Peak XV skulle namnges efter hans föregångare på posten som generaldirektör över landuppmätningen av Indien, George Everest.[1][4] Han skrev:

” Jag blev lärd av min respekterade chef och tidigare innehavare av posten, överste Sir George Everest, att tilldela geografiska objekt deras sanna lokala eller inhemska namn. Men detta berg, troligen världens högsta, har inte något lokalt namn vad vi kan finna. Dess lokala benämning, om den har någon, kan sannolikt inte bli fastställd förrän vi tillåts komma in i Nepal. Under tiden åläggs mig privilegiet, ävensom plikten, att tilldela... ett namn varigenom berget kommer att bli känt bland medborgare och geografer och bli ett gängse ord bland civiliserade nationer.[a] „ – Andrew Waugh, [5]

Namngivningen av berget orsakade viss kontrovers då George Everest motsatte sig namnet som Waugh föreslog, Mount Everest. Everest berättade 1857 för Royal Geographical Society att namnet Everest inte skulle kunna skrivas i Hindi eller uttalas av de infödda i Indien. Waughs föreslagna namn blev trots motsättningarna officiellt antaget av Royal Geographical Society 1865 som benämning för världens högsta berg.[1]

Till skillnad från det idag etablerade uttalet ˈɛvərɨst, ˈɛvrɨst[6], uttalade George Everest sitt namn /ˈiːvrɨst/.[7]

Under slutet av 1800-talet (och första åren av 1900-talet) kallades berget av många europeiska kartografer felaktigt för Gaurisankar (Gauri Sankar).[8] Detta som ett resultat av Hermann von Schlagintweits resa till Nepal 1855. Han trodde sig då ha funnit Mount Everest i berget Gauri Sankar, som när man ser det från Kathmandu nästan står rakt framför Mount Everest. Efter detta ansågs namnen beteckna samma berg. De brittiska officerarna Walker, Tennant och Tanner lade 1886 fram sina tvivel om identiteten för Mount Everest och Gauri Sankar. Oenigheten blev avgjord 1904 av kapten H. Wood, som genom sina noggranna mätningar under 1903 kunde visa att det var frågan som två olika berg.[9]

Tidiga expeditioner

Under 1903–1904 invaderades Tibet av en brittisk expedition ledd av Francis Younghusband, för att tvinga landet att öppna sina gränser och bevilja ett (för britterna) förmånligt handelsavtal. Under denna "expedition" tog J. Claude White 1904 det första fotografiet av berget som visar detaljer. Bilden visar bergets östra sida och är tagen från Kampa Dzong (cirka 150 kilometer från Mount Everest).

Intresset bland äventyrare att bestiga Mount Everest var efter upptäckten av berget inte särskilt stor. Anledningen var att det fanns andra geografiska platser som man hade som mål att nå först, samt det faktum att både Nepals och Tibets gränser var stängda för utlänningar. Efter att nordpolen "erövrats" av Peary 1909 och sydpolen 1911 av Amundsen ökade dock intresset.[10]

Den brittisk-indiska tibetologen Charles Bell, som var god vän med Thubten Gyatso (den trettonde Dalai lama), lyckades 1920 få den tibetanska regeringen att tillåta en brittisk expedition att komma in i landet.[10]

Brittiska expeditioner (1921–1924)

Den första brittiska expeditionen, under ledning av överste Charles Howard-Bury och klättringsledare Harold Raeburnvar, nådde 1921 berget från den tibetanska sidan. Expeditionen bestod, vid sidan av ledarna, av George Mallory, Brian Donahue, Guy Bullock och Edward Oliver Wheeler. Expeditionens huvudsakliga uppgift var att kartlägga och rekognosera om det fanns någon möjlig led upp till toppen från nordsidan. De fann vägen till North Col, som senare kom att bli standardleden på nordsidan, och nådde 7 066 meters höjd.

Den andra brittiska expeditionen kom 1922 till berget, under ledning av general Charles Granville Bruce och klättringsledare överstelöjtnant Edward Lisle Strutt. I övriga gruppen fanns bland annat George Mallory, som återvände till berget för att göra ett fullskaligt försök att bestiga det. Den 22 maj klättrade gruppen upp till 8 170 meters höjd på North East Ridge innan de tvingades vända. Dagen efter, den 23 maj, nådde George Finch och Geoffrey Bruce 8 321 meter över havet.[11] Deras toppförsök var det första med hjälp av syrgas. Den 7 juni ledde George Mallory ett tredje toppförsök, i vilken sju sherpor omkom i en lavin.[12] Dessa blev de första rapporterade dödsfallen på Mount Everest.[13]

George Mallory, som varit med i de båda brittiska expeditionerna till Mount Everest, fick 1923 en fråga av en journalist, som tack vare svaret har blivit klassiskt: Varför vill du bestiga Mount Everest? (Why did you want to climb Mount Everest?) varpå Mallory svarade: För att berget är där. (Because it is there.)[14][15]

Den tredje brittiska expeditionen genomfördes under 1924 och var ledd av Edward Norton. Det första toppförsöket, som gjordes av Mallory och Bruce, blev avbrutet när väderförhållandena förhindrade upprättandet av Camp VI. Nästa försök gjordes av Norton och Somervell som klättrade utan syrgas i perfekt väder. Somervell tvingades avbryta toppförsöket medan Norton lyckades nå 8 558 meter över havet. Den 8 juni gjorde George Mallory och Andrew Irvine ett försök att nå toppen via North Col/North Ridge/Northeast Ridge, i ett försök som de aldrig återvände från. Den 1 maj 1999 hittade Mallory and Irvine Research Expedition Mallorys kropp på Mount Everests norra sida, väster om den traditionella platsen för Camp VI. Än idag fortsätter diskussionerna om Mallory och Irvine möjligen kan ha nått toppen 29 år före Tenzing Norgay och Sir Edmund Hillary.[16]

Schweiziska expeditionen 1952

Under våren 1952 blev en schweizisk klättringsgrupp, ledd av Edouard Wyss-Dunant, beviljad att bestiga berget från Nepal. Expeditionen etablerade en ny led via Khumbuglaciären och kom till South Col, 7 986 meter över havet. Raymond Lambert och sherpan Tenzing Norgay nådde en höjd av cirka 8 595 meter över havet på southeast ridge, och satte därmed ett nytt höjdrekord. Tenzings erfarenheter av denna expedition skulle senare bli användbar när han anlitades för att bli en del av den brittiska expeditionen 1953.[17]

Brittiska expeditionen 1953 – Hillary och Norgay

Den nionde brittiska expeditionen till Mount Everest, ledd av överste John Hunt, nådde 1953 Nepals sida av berget. Hunt hade valt ut två klättringspar till att försöka nå toppen. Det första klättringsparet (bestående av Charles Evans och Tom Bourdillon) nådde den 26 maj, efter svår klättring i nästan stormvindar, Sydtoppen (8 770 meter över havet) innan de tvingades vända på grund av utmattning och att lufttuberna höll på att ta slut.[18]

Den 28 maj sattes ett tält upp på 8 510 meters höjd av fem personer, av dessa ingick även det andra klättringsparet bestående av nyzeeländaren Edmund Hillary och sherpan Tenzing Norgay. Hillary och Norgay stannar kvar där under natten medan de andra tre (George Lowe, Alfred Gregory och Ang Nyima) återvände ner till lägre liggande baser igen. Den följande morgonen, klockan 6:30, gav sig Hillary och Norgay iväg. De två nådde klockan nio på förmiddagen sydtoppen. Runt klockan tio kom de fram till den sista problematiska biten av klättringen, en cirka 12 meter hög nästan vertikal bergvägg, nuförtiden kallad Hillary Step, cirka 8 760 meter över havet. Klockan 11:30 kom de till slut fram till Mount Everest huvudtopp, 8 848 meter över havet. Totalt stannade de på toppen under en kvart, innan de återvände neråt.[18]

Nyheten om expeditionens framgång nådde London på morgonen den 2 juni, samma dag som kröningen av Elizabeth II ägde rum. Tillbaka i Katmandu ett par dagar senare upptäckte Hunt (engelsman) och Hillary (som undersåte av Elizabeth, genom hennes roll som statschef över Nya Zeeland) att de hade blivit adlade in i Brittiska Imperieorden som Knight Commander (Kommendör av 1 klass), tack vare den lyckade bestigningen. Tenzing (undersåte till Nepals kung) blev tilldelad George Medal av Storbritannien. Bestigningen fick stor internationell uppmärksamhet.

Senare händelser Första bestigningen utan hjälp av syrgas

Reinhold Messner (Italien) och Peter Habeler (Österrike) blev den 8 maj 1978 de första att bestiga Mount Everest utan syrgas, genom sin bestigning via southeast ridge.[11][19][20]

Den 20 augusti 1980 gjorde Messner den första solobestigningen av Mount Everest,[11] utan syrgas eller hjälp, på en delvis ny led på nordsidan. Han klättrade under tre dagar helt ensam från sitt basläger, som ligger 6 500 meter över havet.[19]

Första bestigningen vintertid

Den 17 februari 1980 blev en polsk bergsklättringsgrupp ledd av Andrzej Zawada, Leszek Cichy och Krzysztof Wielicki den första att nå toppen vintertid.

Katastrofen 1996

Under klättringssäsongen 1996 dog 15 personer när de försökte ta sig ner från toppen, vilket gör året till det med flest dödsfall på Mount Everest. Åtta av dödsfallen inträffade den 10 maj. Under dagen hade turister kommit fram till toppen så sent som klockan fyra på eftermiddagen, betydligt senare än lämpligt. När en kraftig storm tog vid blev nerstigningen mycket svår. På grund av mörkret och snöovädret gick många av klättrarna vilse. Bland de som dog fanns expeditionsledarna Rob Hall och Scott Fischer. Många av de som överlevde fick svåra förfrysningsskador.[21] Katastrofen fick stor uppmärksamhet och skapade frågor om kommersialiseringen av Mount Everest.

Helikopterlandning

Den 14 maj 2005 landade den franska piloten Didier Delsalle en Eurocopter AS 350 B3 helikopter på Mount Everests topp[22] och lyfte efter ungefär fyra minuter. Han satte därmed höjdrekord för rotordrivna farkoster att landa och lyfta.[23] Delsalle hade också utfört en start från South Col två dagar tidigare.[24]

Olympiska elden

Kina lät den olympiska fackelstafetten gå över Mount Everest på vägen fram till olympiska sommarspelen 2008 i Peking. Det rörde sig dock om en separat eld, den egentliga facklan färdades en annan rutt.[25] En grupp av 36 fackelbärande kinesiska och tibetanska klättrare besteg den 8 maj berget för att ta OS-facklan till toppen i en fackelstafett. Stafetten visades i direktsänd TV. Inför detta hade Kina byggt en 130 kilometer lång grusväg från Tingri till baslägret, allt för att öka antalet klättrare från bergets nordsida. Den skulle bli den högst belägna asfalterade[förtydliga] vägen i världen. Bygget startade den 18 juni 2007 och beräknades kosta 150 miljoner yuan (19,7 miljoner US-dollar).

Olika rekord

Den första kvinnan att bestiga Mount Everest var den japanska bergsbestigaren Junko Tabei,[11] som besteg berget den 16 maj 1975.

Den yngsta personen som bestigit Mount Everest är Jordan Romero, som var 13 år gammal när han besteg berget.[26] Apa Sherpa har rekordet i flest antal bestigningar av Mount Everest med sina 20 bestigningar (maj 2010).[27]

Den snabbaste bestigningen över northeast ridge fullbordades av den österrikiska klättraren Christian Stangl 2007, som behövde 16 timmar och 42 minuter för att ta sig de 10 kilometerna från Camp III till toppen. Han slog därmed italienaren Hans Kammerlanders rekord från 1996, 17 timmar. Båda klättrade ensamma utan medtagen syrgas. Den snabbaste bestigningen av southeast ridge med syrgas gjordes av nepalesen Pemba Dorjie Sherpa 2004, som behövde 8 timmar och 10 minuter för den 17 kilometer långa leden. Den snabbaste bestigningen utan medtagen syrgas över southeast ridge fullbordades 1988 av den franska klättraren Marc Batard, som behövde 22 timmar och 30 minuter att nå toppen.[28]

Den första att ta sig ner från Mount Everests topp non-stop med hjälp av skidor var Davo Karnicar den 7 oktober 2000.[29] Han åkte ner på sydsidan och tog sig till baslägret utan att ta av sig skidorna en enda gång.

Den äldsta klättraren att nå Mount Everests topp är japanen Yuichiro Miura som nådde toppen den 23 maj 2013 vid en ålder av 80 år och 223 dagar.[30]

Jordbävningen i Nepal 2015

Jordbävningen som inträffade den 25 april 2015 utlöste flera laviner på Mount Everest där minst 17 människor uppgavs ha omkommit.

Referensfel: <ref>-taggar finns för en grupp vid namn "not", men ingen motsvarande <references group="not"/>-tagg hittades