Himalaya (sanskrit: हिमालय, himālaya, "snöns boning", sammansatt av hima "snö, frost" och ālaya "boning") är en bergskedja i Asien. Den skiljer den indiska halvön från Tibetplatån.

I bergssystemet finns nio eller tio bergstoppar över 8 000 meter, däribland Mount Everest och Kangchenjunga, två av jordens tre högsta berg. Ytterligare fyra eller fem toppar över 8 000 meter finns i angränsande Karakoram. I förhållande kan man sätta berget Aconcagua i Anderna, som med sina 6 962 meter är den högsta toppen i andra bergskedjor, medan Himalaya har över femtio bergstoppar som överstiger 7 200 meter.

Himalaya sträcker sig från Indus genombrottsdal i väster till Brahmaputra-Sangpos i öster. Bergskedjan är cirka 2 500 kilometer lång och 80–200 kilometer bred. Bergskedjan går i en mot syd böjd båge mellan 36 och 26 grader nordlig bredd, och hänger i väster nära samman med Hindukush och sin nordliga parallellkedja Karakorum, medan det i öster stöter mot de från Tibet till Indokina i nordlig-sydlig riktning gående veckbergen. Betraktad i sin helhet, består Himalaya av en rad parallella kedjor, sinsemellan förenade genom sidokammar, som utgrenar sig från bergsknutarna och kröns av ovanligt höga toppar.

Himalayas geologiska sammansättning består av en rad olika bergarter från de flesta av jordens tidsåldrar. Omvandlade skiffrar från arkeikum, kambriska röda skiffrar, siluriska kvartsiter och revkalkstenar, karbonska krinoidkalkstenar och vita kvartsiter, vidare av musselkalk, dolomit och gröna skiffrar från trias, vit kritkalksten från jura. De begränsas alla i nord och syd av tertiära avlagringar, i synnerhet från eocen som till hög grad är veckade. Till sin stora höjd lyfts berget genom den tertiära veckning, som är orsaken även till Centralasiens övriga bergländer.