Cypern var en viktig källa för koppar under bronsåldern och hade handelskontakter med hettiterna, egyptierna och grekerna.

Den grekiske vetenskapsmannen Aristoteles (300-talet f.Kr) nämner den cypriska kopparn i sina skrifter. Ön var berömd för sina gruvor under romersk tid, då även ordet för koppar utformades. Den romerske författaren Plinius den äldre använde sig av uttrycket ”aes cyprium” (lat. ”cyprisk koppar”). Med tiden försvann första ledet i detta uttryck. Kvar blev ”cyprium” och senare ”cuprum”, som endast betecknar varifrån kopparn kom.

På 500-talet f.Kr. införlivades ön i det expanderande persiska akemeniderriket och förblev persisk i tvåhundra år. Cypern blev romersk 58 f.Kr. till 1191 då Kung Rikard I Lejonhjärta erövrade ön i samband med korstågen och sålde den till Guy av Lusignan år 1192, som därmed bildade Kungariket Cypern. Republiken Venedig övertog ön 1489 efter att den regerande drottningen, Caterina Cornaro, överlämnade makten.

Under några århundraden tillhörde Cypern det bysantinska riket, då sköna ting skapades inom konst och arkitektur. Cypern är en av de få platser där man kan studera väggmålningar från den äldsta kristna och bysantinska tiden eftersom denna konst är förstörd på annat håll. Mosaiker från 5/600-tal e.Kr. finns till exempel bara på Cypern och i Katarinaklostret i Sinai. Höjdpunkten inom den kyrkliga konsten inföll under 1100-talet då de bysantinska kejsarna i Konstantinopel understödde kyrkobyggen och utsmyckningen av dem. Många av de märkligaste kyrkorna ligger avlägset uppe i Troodosbergen, skyddade mot pirater och klåfingriga katolska korsriddare. Kyrkorna är till det yttre grå där de hukar under väderbitna trälador, men själva kyrkorummet strålar av utsökta väggmålningar i starka färger. Från slutet av 1100-talet och in på 1400-talet kom Cypern att styras av frankerna (dynastin Lusignan). Ön blev en mellanstation för korsriddarna på väg österut mot Jerusalem. Den grekisk-ortodoxa kyrkan måste underordna sig den romersk-katolska, som helt kom att prägla kyrkor och annan arkitektur i de större städerna.

Från slutet av 1400-talet var frankernas tid över på Cypern och det venetianska styret tog vid. Italienska köpmän och aristokrater höll cyprioterna i ett järngrepp av höga skatter och tunga dagsverken. Cypern blev nu en militär utpost för det mäktiga Venedig, men fick även vissa förmåner som en del av ett stort handelsvälde. Ön exporterade säd, salt, socker och bomull. Men inkomsterna av detta tillföll förstås bara Venedig och den fåtaliga överklassen. Under denna tid organiserades flera uppror mot förtrycket. Cyprioterna blev alltmer desperata och skickade iväg sändebud med ansökan om hjälp varhelst de kunde finna den. Flera gånger kontaktade man bland annat osmanerna och en gång vände man sig till och med till mamluckernas sultan i Egypten. Alla dessa försök misslyckades och ledarna för revolterna torterades svårt och avrättades. Det var en så svår tid att befolkningen till sist välkomnade osmanernas erövring av Cypern 1571?I nästan 300 år styrdes cyprioterna från Höga porten i Istanbul, fram till 1878 då Storbritannien arrenderade ön.

Osmanska riket erövrade Cypern år 1570?. Ett avtal mellan Osmanska riket och Storbritannien den 4 juni 1878 innebar att ön tills vidare ställdes under brittiskt administrativt styre. Osmanska riket hamnade i första världskriget i allians med Tyskland. Då annekterade Storbritannien ön (1914) och proklamerade ön som brittisk koloni (1925–1960).

Under decennier kämpade cyprioterna mot brittisk överhöghet och britterna svarade med att förbjuda politiska partier, samt arrestera och landsförvisa mängder av grek-cyprioter. Revolten gällde inte bara Cyperns självständighet, utan även en förening med Grekland, så kallad enosis. Så småningom bildades befrielseorganisationen EOKA-A som 1955 inledde ett väpnat uppror mot britterna. Deras ledare Giorgos Grivas hade fått sin militära utbildning i Grekland och var en fanatisk antikommunist. Under den nazistiska ockupationen av Grekland under 1940-talet var han ledare för en gerillagrupp från extremhögern. EOKA-A mördade även hundratals grek-cyprioter som de ansåg samarbeta med britterna.

Självständigheten 1960 garanterades av ett avtal mellan britterna, Turkiet och Grekland det sk ”Treaty of Guarantee”. När det blev klart att militärjuntan i Grekland låg bakom mycket av oroligheterna i början av 1970-talet kontaktades britterna av Turkiet i avtalets anda, vilka avböjde att agera.

I början av 1970-talet ville militärjuntan i Aten införliva Cypern med Grekland, trots att majoriteten av grekcyprioterna nu övergivit tanken på enosis. Den grekiska juntan hjälpte till att återuppliva EOKA-gerillan och 1971 bildades falangen EOKA-B av extrema enosis-anhängare. Deras metoder urartade till ren terrorism och var, till skillnad från det ”gamla” EOKA-A, infiltrerat och finansierat av USA och CIA. De flesta medlemmarna var grekiska - inte grekcypriotiska - nationalister. Flera turkcyprioter drabbades också och deras byar brändes, även om attackerna i detta skede främst var riktade mot grek-cyprioterna. Den 15 juli 1974 störtades Makarios genom en kupp, iscensatt av EOKA-B i samarbete med CIA och den grekiska juntan i Athen. Ett fullkomligt inbördeskrig bröt ut under veckan efter militärkuppen. Grekcyprioterna bekämpade varandra. Tusentals människor dödades och fortfarande vet man inte exakt hur många.

Motståndet mot den brittiska kolonialmakten ledde till att grekcypriotiska EOKA förde ett gerillakrig på Cypern 1955-1959. Detta ledde till att Republiken Cypern proklamerades 1960. År 1974 inträffade en kris, som började med en grekisk militärkupp av soldater vilka var stationerade på Cypern. Avsikten var att avsätta Cyperns president Makarios eftersom denne inte önskade en förening mellan Republiken Cypern och Grekland. Som följd av mord och trakasserier mot den turkcypriotiska befolkningen ingrep turkisk militär i enlighet med avtalet om republiken Cyperns fortlevnad.

Genom den turkiska interventionen 1974 delades republiken Cypern mellan turkisktalande cyprioter (norra Cypern) och grekisktalande cyprioter (södra Cypern) och 1975 bildades Turkiska federala staten Cypern. 1983 proklamerades Turkiska Republiken Norra Cypern. År 1990 ansökte Republiken Cypern, i praktiken den grekcypriotiska södra delen av Cypern, om fullt medlemskap i EU. Åren 2002–2003 förhandlade Glafkos Klerides och Rauf Denktaş, ledare för den grekiska respektive turkiska delen av Cypern, om att återförena norra och södra Cypern. Den problematiska frågan om Cyperns statsrättsliga situation och framtid kallas Cypernfrågan. Den svårlösta krisen har lett till att Cypern under en stor del av 1900-talet stundtals kallades "hatets ö".[1]

År 2004 presenterade FN:s generalsekreterare Kofi Annan en plan ("Twin-Referendums") för att förena norra och södra Cypern efter folkomröstningar i de två delarna. Den turkcypriotiska norra delen antog planen medan den grekcypriotiska södra delen förkastade den, vilket innebär att frågan om en förening fortfarande inte är löst. Samma år blev Cypern medlem i EU, som formellt anser att Republiken Cyperns territorium består av hela ön bortsett från de två brittiska baserna och att den norra delen är militärt ockuperad. Samtidigt är den gemensamma lagstiftningen inom EU enbart tillämpbar i de områden som Republiken Cypern behärskar, det vill säga enbart i den södra delen.